The Two Sides of the Atlantic – en åter- och överblick

This slideshow requires JavaScript.

Jag är åter i Sverige, i Lund. När jag tänker tillbaka känns det som att terminen i San Diego var en fantastisk liten bubbla jag levde i, som en drömvärld. Det är lite som att det aldrig hänt. Jag och min goda vän Nora reste runt i USA i 7 veckor efteråt, vilket naturligtvis bidragit till distansen till San Diego – det är istället resan som är färskast i minnet.

Vi lämnade San Diego för Las Vegas, Grand Canyon, Los Angeles – Highway 1 – San Francisco och Seattle. Sedan flög vi till östkusten och New York, Boston, Cape Cod, Niagarafallen, Pittsburgh, Johnstown, Philadelphia, Washington DC, New Orleans, Orlando och Miami. Vi hälsade på flera av de vänner jag fått i San Diego i deras hemstäder, vi couchsurfade en hel del och behövde således inte bo många nätter totalt på hostel, hotell och motell. Det har sannerligen varit mitt livs resa.

Överhuvudtaget har detta varit mitt livs bästa sex månader. Att få chans att leva och studera ett halvår i ett annat land är få förunnat och jag kan inte uppmuntra folk nog till att ta chansen om den finns!

Det har varit otroligt intressant att bo i ett land där allt kretsar kring biltrafik, där Body Shop inte är ett kosmetikaföretag utan en bordell och där marijuanarökande är lika vanligt som alkohol, för att nämna några utstickande exempel. Jag har alltid varit fascinerad av USA och kommit att uppskatta det på många sätt. Jag gillar att det känns som frihetens och möjligheternas land, att det är liberalt på många sätt, att individualism präglar landet så starkt, samt mångfald, tolerans och ofta politiska öppenhet. Lilla Sverige kan i jämförelse kännas så inskränkt och begränsat. Men samtidigt uppskattar jag svenskhet på ett helt annat sätt än förr. Det är inte riktigt värt priset med dyr utbildning, dyr sjukvård, apotek där man inte vet vad som är medicin och vad som är hokuspokus. I Sverige vet man vad man får.

Samtidigt som jag har irriterat mig över hur distanserade amerikaner kan vara – jag har aldrig förr bytt så många nummer i tron att ha blivit vän med någon för att sedan märka att jag aldrig hör ifrån dem igen – har jag verkligen uppskattat hur öppna och trevliga de är. Första steget till en relation är mycket enklare än i Sverige. Jag gillar även att amerikaner generellt är spontana och säger rakt ut vad de tycker och tänker, att det är ”Oh my god – so cool and exotic” att man är svensk, att främlingar börjar prata med en på bussen, och sådant som är ’Big no-no’ i Sverige.

Och nej, jag kommer inte hem och pratar som Victoria Silvstedt. Men jag har lite svårt att vänja mig av vid amerikanska uttryck och att prata/skriva på bra och korrekt svenska. Man får ge det lite tid…

Tack San Diego. Tack goda vänner. Tack Alliant. Och tack Lunds Universitet, Institutionen för Psykologi vars avtal gjorde detta möjligt. Sök, sök, sök!

Ett litet urval av resebilder:

Separationsfasen

This slideshow requires JavaScript.

Jag har en konstig känsla i kroppen. Det är sista kvällen i San Diego och jag är nyss hemkommen från min sista taco tuesday. Jag är ledsen. Det känns inte bra och inte särskilt rätt heller. Visserligen har jag långsamt kunnat bearbeta det med hjälp av de avskedsritualer vi gått genom men det är ändå oundvikligt att känna såhär sista kvällen när man trivts så bra som jag gjort.

För att runda av den sista tiden i San Diego så har det inneburit mycket pooltid, kalifornisk sol, öldrickande (ShockTop – min favoritsort här, veteöl) och några sista äventyr. Nora är här nu sedan igår och det var väldigt kul att träffa henne efter 10 månader isär (hon har varit i Taiwan på utbyte förra terminen). Allt var som vanligt. Igår åt vi avskedsmiddag med Fredrik och hela gänget på en etiopisk restaurang, Bayu’s, i Hillcrest. Därefter gick vi till en gaybar vid namn Mo’s och dansade. Det var väldigt trevligt ända tills Fredrik och hans lillasyster  annonserade att de var tvungna att åka hem. Plötsligt blev det allvar. Det var tungt att säga hejdå, tungt att inse att gänget splittras. Även om jag kommer att träffa Fredrik igen så kommer vi aldrig ha det sammanhanget och de möjligheterna vi har här. Jag kommer att sakna vårt San Diego-liv. Mitt San Diego-liv.

Idag tog jag och Simon Nora runt: till Soledad Mountain, La Jolla (mina sandaler luktar fortfarande säl-avföring), Sunset Cliffs, Point Loma och vårt gamla hus, som vi fortfarande hade en nyckel till. De hade hyrt in en städfirma och jag har aldrig sett huset så fräscht. Härligt. Sorgligt. Sen fick Nora prova sina första korianderfyllda tacos och jag mina sista.

Nu när jag och Simon bott hos Blair har jag tittat på amerikansk tv en kväll, för i princip första gången sedan jag kom hit. Chelsea lately, en daily show och sen lite av The Real Housewives. Alltså, oj. Det är inte ens guilty pleasure. Det är guiltless discomfort. Det enda vettiga de visar här är Curb Your Enthusiasm.

Så vad har mer hänt? Jag har blivit kär i ett djur för första gången i mitt liv. Jag är allergisk mot pälsdjur, men Blair har en underbar svart “labrador retriever mixed with a pitbull”  vid namn Stella. Det har gått bra att bo med henne så länge jag medicinerat och jag känner en sådan anknytning att det kommer att bli tufft att lämna henne. Väldigt intressant, trodde aldrig jag skulle känna så för ett djur eftersom jag aldrig tillåtit mig att komma så nära innan. Jag har hyrt bil av Kate igen, från Hertz. En härlig liten svart Mazda3 som ska ta mig och Nora runt Kalifornien m.m. Jag upptäckte för sent att den inte har farthållare. Jag älskar farthållare. Typiskt. Men Kate är bäst, jag lyckades få ett bra pris igen.

Simon och jag gick på Art walk på Adams Ave (North Park-trakten) i lördags. På en uteservering ser vi två killar som vi dansade med på The Casbah. Vi går fram och pratar med dem, de minns oss och tycker vi ska komma till Soda Bar samma kväll, där en av killarna ska spela med sitt band. Sen stöter vi på Sam, en kompis till våra roomies. Det är intressant hur San Diego krymper och hur man i slutet av vistelsen börjar känna att man fått vänner och ett sammanhang.

Sagt och gjort. Vi tog med oss Blair till Soda Bar samma kväll och hade väldigt skoj. Tre band spelade och vi minglade med våra nyfunna vänner. Dansade utanför Soda Bar när de stängde, ville inte gå hem. Jag ville redan då klänga mig fast vid San Diego. Dagen efter åkte Simon och jag på festival, 94/9 FM ordnade Independence Jam i Oceanside utanför San Diego. Lykke Li som vi gärna ville se ställde in, så vi åkte dit för att se Peter Bjorn and John och Cold War Kids. Det var inte särskilt bra. De förstnämnda är en one hit wonder tyvärr, även om det är kul att de är svenskar. De sistnämnda har väl några bra låtar men det är ändå inte min grej. Så det var synd.

Karakteristisk musik för San Diego-vistelsen:

Breathe Owl Breathe – Own Stunts
Bon Iver – Skinny Love
Angus & Julia Stone – Paper Aeroplane
Edward Sharpe – Home
Foster the People – Pumped up kicks
Veronica Maggio – Snälla bli min, Jag kommer…
Passion Pit – Sleepyhead
White Town- Your Woman
Dirty Gold -California sunrise
Emil Jensen – Lite väl John & Yoko
Portugal. The Man – Salt, The Sun
John Frusciante – Murderers
TV on the radio – Will do
CrosbyStills Nash – Our House
RJD2 – Ghostwriter
Lykke Li – I follow rivers
Ariel Pink – Fright Night
Epic sax guy!
…
och så självklart Svennelistan som jag och Simon skapat i Spotify som vi spelat på varje hemmafest. Enbart svensk musik eller musik gjord av svenska artister. Swedish POP har fått hög status här bland våra vänner och många har bett oss att bränna ut skivor till dem. Det tycker vi självklart är väldigt kul.

Nu ska jag snart gå och lägga mig. Roadtripen börjar om några timmar. Las Vegas stundar imorgon. Jag ska skriva ett avslutsinlägg på bloggen när jag kommer hem från min resa. Tills dess kan jag säga några av sakerna jag kommer att sakna. Att ge mig ut och springa längs vackra bayer (hemma får man inte ut mig nånstans för att träna, den enda tänkbara träningsstilen för mig är dans) samt att kunna testa olika dansställen hela tiden, att utnyttja deras gratis introduktionsvecka.  Att lära mig nya slanguttryck hela tiden. Att känna hur jag allt mindre bryr mig om att jag kommer att använda en del engelska uttryck även när jag kommer hem, för att jag är så van vid det, samt för att det inte finns bra svenska motsvarigheter. Att förvånas över att jag inte vet vad durkslag eller andra vardagliga saker heter, på ett språk som jag tycker att behärskar väl. Att… ah, jag skulle kunna fortsätta i all evighet. Men jag får sluta för denna gången, och lovar att återkomma med åtminstone ett avslutsinlägg, när jag fått lite distans till denna stad som jag lärt mig att älska och kalla mitt hem.

Goodbye for now, lovely San Diego.
Goodbye my wonderful friends and all the fun people I’ve met.
Goodbye.

The Grand Jewell

This slideshow requires JavaScript.

Tiden är kommen, vi har flyttat ut ur vårt kära hus. The Grand Jewell. 1668 Grand Ave. Apt. C. Igår var en ritualfylld dag då jag och Simon sade adjö till våra rumskamrater, packade ur huset, åkte till skolan en sista gång för att hämta ut våra final papers och kolla våra slutgiltiga betyg (jag lyckades få A i alla tre kurser), återlämnade vår Saturn till Dirt Cheap Car Rental och flyttade in hos vår vän Blair. En era är avslutad. Vi har nu bara en vecka kvar här innan vi helt och hållet lämnar San Diego. Det är bra att ta det stegvis.

We’re on a march, tänkte jag säga. Inte konstigt med tanke på hur vi sönderspelat följande youtube-klipp: http://www.youtube.com/watch?v=PL1jDcAHkc8 (originalet), som sedan blivit auto-tuned: http://www.youtube.com/watch?v=V5VDbu-HLMs, som vi sedan tagit ut på gitarr och spelat in på video. Videon finns men den kommer inte att publiceras här och nu i varje fall…

We’re on a mission, var det jag avsåg att säga. Simon och jag lovade oss själva att inte deppa ihop sista tiden, utan att använda den på ett bra sätt. Genom att gå ut varje kväll i North Park (mitt absoluta favoritområde här) med omnejd, eller åtminstone göra något roligt eller meningsfullt. Och än så länge har vi hållit detta löfte väl.

Vi åkte Mexiko över en natt, till strandstaden Rosarito, med våra rumskamrater och John. Amerikaner älskar att åka till Mexiko för att festa och göra galna saker som de aldrig skulle kunna göra i USA. För oss två svenskar var det inte lika fantastiskt. Jag känner att den typen av resa är ”gjord”, det påminner mig om Sunny Beach 05 eller Thailand 06. Det positiva är att jag nu fått se mer av Mexiko än bara Tijuana, hotellsviten vi delade var lyxig, guacamolen var fantastisk, maten och ölen god, och vi lärde känna några trevliga mexikaner som bjöd oss hem till sig. Men jag har svårt för den turistiga delen och det var jobbigt att se desperationen hos människor som måste sälja för att överleva. Barn som säljer souvernirer. Människor med amputerade kroppsdelar som tar sig fram mellan köande bilar. Bilköerna vid USA-gränsen där försäljare hopar sig i ett sista försök att tjäna ihop några amerikanska dollar. Det var en märklig och intressant resa med många intryck.

Vi kom hem 11 pm och bestämde oss då för att starta detta uppdrag. Således åkte vi direkt från Mexiko till North Park och Westcoast Tavern för att dansa två timmar innan det stängde (vilket är klockan 2 i princip överallt i San Diego). Vi hade roligt och lärde känna några killar som vi mötte upp följande två kvällar. Kvällen efter begav vi oss till The Casbah, en klubb där de vanligtvis har spelningar, men ikväll var det dans. Jag kände hur jag hittat hem. Det var som en coolare Vinylbar (Tivoli, Helsingborg), eller som ett hippt uteställe i Malmö. Vi dansade till 60-tals soul, fick nya vänner, om så bara för den kvällen, och jag kände mig verkligen levande. Att vi slösat bort så mycket tid i Pacific Beach?! Jag ångrar visserligen inte valet av boende för det är ett bra ställe att bo på, men jag önskar att vi hade varit lite mer måna om att ta oss utanför PB-gränsen. San Diego har så mycket mer att erbjuda. Dagen efter besökte vi två kända pubar: Toronado (North Park) och Hamilton’s (South Park) och drack svensk öl på den förstnämnda.

Många middagar med gänget har det blivit nu i slutet. De vi bor med, John (Allies kille) och några av hans vänner. Vi har turats om att laga mat och det har blivit påkostade varianter. Vi har även gått ut i PB med Brandon, varit på OB’s farmers market och gjort en Torrey Pines-vandring med vår vän Ryan läkarstudenten som bara har tid varannan månad. Dessutom har Simon och jag varit flitiga med kameran: en morgon gick vi upp klockan 5 på morgonen för att fånga morgonljuset. Tyvärr var det en dimmig dag så det blev bättre bilder på eftermiddagen. Typiskt. Jag har även haft en heldag med Johnny (Fredriks vän från OB), då jag skulle hjälpa honom använda upp ett presentkort på en restaurang som han inte hunnit göra sig av med innan. Det visade sig dock att restaurangen inte öppnade förrän 3.30 och vi var där kl 11, så för att fördriva tid smög vi in på Hyatt Hotels poolområde (Johnny hade gjort detta förr) och låg där och stekte i 4 timmar. Det var härligt, men jag fick brännskador därefter. Och måltiden efteråt var utmärkt. Igår var vi på Johnnys avskedsfest i Ocean Beach med maskeradtema och där fick vi återse Mari (som jag gjorde Yosemite-hiken med) och Nathan. Allt man gör här nu känns som sista gången. Kanske för att det är det…

Nu bor vi som sagt hos Blair. Jag har några lugna dagar framför mig då jag kan ligga vid Blairs pool, bara fundera på vad jag ska laga för måltid härnäst och när det är okej att göra mig ännu en S’more (‘some more’); en amerikansk ”delikatess”: grillad marshmallow, choklad och grahamskex.

Bis bald!

The highs and the lows

This slideshow requires JavaScript.

Det har hänt mycket, har det. För det första har jag och Simon har tagit körkort (yey!). 30 dollar (200 SEK) för uppskrivning (3 fel), foto, syntest och uppkörning (2 kommentarer – kör inte in så tidigt i mittenfilen när du svänger vänster, var noga med att blinka både när du ska pull over och börja köra igen). Men det var verkligen busenkelt. Jag fick inte ens köra ut på motorvägen för att visa vad jag kan, utan det var ungefär 5 varv runt kvarteret. Jag förstår varför de är slappa i trafiken här. Men skönt för mig likväl. Problemet nu är att vi inte får det fysiska kortet förrän om 3-5 veckor, vilket innebär en tidpunkt då jag inte har en fast adress. Men vi har ett preliminärt åtminstone.

Vi har surfat med min vän Tiffany från multikulturella klassen och hennes flickvän Keeya, samt Erin från samma klass. Första gången jag surfat här, men jag gjorde det en timme i Australien också. Det är väldigt kul men svårt, och jag har blåmärken överallt. Att jobba sig ut igen mot vågorna är den tuffa biten. När man väl ligger där och paddlar och en våg tar tag i en och man kämpar för att ställa sig upp känner man sig fantastiskt levande. Men det är motigt att ge sig på det igen och igen. Bra träning dock.

Jag har även varit ute en hel del: i Pacific Beach, i älskade North Park. Vi hade en fantastiskt kul kväll på Westcoast Tavern i North Park förrförra helgen. Jag pratade med två personer som båda kommenterade att jag ”inte var härifrån va”. Jag suckade och sa ”Jo jag vet att jag har en accent”. Den ena sa att han inte syftade på det, utan på att jag hade röda skor (också förutsägbart), den andra sa något roligt. ”You know what gave you away? Your height, your posture and the fact that you look me in the eyes when talking to me”. Det tyckte jag var en rolig iakktagelse.

Vi var även på Wavehouse där de hade en tävling i en rolig sport som kallas Flowboarding. Surfare gör tricks på en artificiell våg och det var final. Extremt underhållande att titta på. En kille bröt tån och tydligen är det någon som bryter nacken där varje år. Jag kände mig inte så sugen på att testa efter den insikten.

Skolan är slut. Jag åt avskedslunch med min multikulturella klass. Jag kämpade in i det sista med mina final papers, lämnade in dem fem minuter i midnatt, ni vet den klassikern. Men det ska nog gå hoppas vi. Jag var låg under tiden jag sammanställde dem. Småsjuk, trött, och med någon slags inre omedveten separationsångest. Jag hade min sista terapisession i samma veva och vi diskuterade separationen från San Diego. Min terapeut hade skapat ett minne till mig, ett citat hon hittat som hon tyckte representerade min ”resa”. Detta citat hade hon klistrat upp på ett vackert papper. Jag blev rörd. Det var konstigt att gå runt på ranchen, ta några sista foton, säga adjö till bibliotekarien. Man har ju levt sitt liv här nu.

Vi fick besök från Tyskland, eller San Francisco. Anne som vi träffade på hostlet i SF kom och bodde på vår soffa två nätter. Det var kul att återuppleva SF-minnen och ta med henne till några fräsiga ställen i SD. I söndags var vi på två Graduation-fester. Ali och John, två vänner till våra roomies, bjöd på mat och alkohol. Mycket trevligt!

De emellanåt låga perioderna såhär i slutet har absolut besegrats av alla höjdpunkter. Det bästa, topp tre-erfarenheten under hela terminen, var min, Fredriks och Simons avskedsfest. The Swedish party! Dresscode 1) Swedish fashion 2) What you perceive to be Swedish fashion, or 3) What you think should be Swedish fashion. Vi bjöd in alla möjliga människor som vi lärt känna från olika ställen. Det blev en härlig mångfald och vi bjöd på svensk mat (sill och köttbullar för några utvalda i början av kvällen) och svenskt godis från IKEA, samt svensk vodka. Svedka faktiskt, en vodka som inte är så välkänd hemma men desto mer här. Vi var nog runt 30 personer, men jag vet inte, folk kom och gick. Väldigt många kom och visade sin uppskattning för oss, samt sin sorg över att vi ska lämna. Man blev varm i hjärtat. Vi vägrade beer pong-bord och istället sjöng vi snapsvisor och dansade hela natten lång. Jag lade mig klockan 6, fortfarande pigg på att dansa, men tyvärr var jag då i princip the last man standing. Det var en episk kväll, ett slags avskedsritual som hjälpte mig inse hur kort tid det är kvar och hur bra tiden varit.

Fredrik lämnar oss nu, han ska resa runt med sin familj. 2 veckor kvar i San Diego: 1 vecka på The Grand Jewell (som vi kallar vårt hus: korsgata Grand Ave/Jewell St), 1 vecka hos Blair och sen åker jag och Nora runt i 6 veckor. Återvänder till Sverige den 23e juli…

Borderline

This slideshow requires JavaScript.

Dubbeltydiga rubriker har blivit min grej. Lite som Maggios ”Jag kommer”. Hur som helst. Att bo på gränsen till ett annat land har jag ju gjort förr. Helsingborg – Helsingör. Nu: San Diego – Mexiko. Äntligen, tack vare Fredrik (och Ida) begav jag mig dit, till Tijuana. Jag har skippat det för att jag blivit varnad hela terminen om hur farligt det är. Det var det inte. På samma sätt som närheten till Danmark har påverkat mig till mer pölseätande, har närheten till Mexiko präglat min San Diego-vistelse med taco i mängder. På mexikanskt vis, med färsk koriander i. Det var därför roligt att få åka till TJ och se hur det verkligen är. Även om tacon jag åt där var min sämsta och dyraste under hela vistelsen (vi hamnade såklart på någon turistrestaurang, rookies…) Även om det var mysigt att gå runt på gatorna där så var det lite jobbigt, som att vara tillbaka i Vietnam. U-land (i alla fall till viss del) med försäljare överallt. Dessa försäljare hade dock ett nytt knep ”Heey! I know you. Come, let me show you. I have something that you absolutely don’t need”. Tyvärr för lustigkurrarna tog vi dem på ordet och gick därifrån. Jag tror inte det är farligt om man är där på dagtid och håller sig till huvudgatorna. Men jag hade inte velat vara där på kvällen. Ett tips är att ha giltiga papper med, Fredrik hade glömt sitt studentpapper (I-20 form) och fick således snacka sig över gränsen till USA. Att komma in i Mexiko får vem som helst, men tillbaks till USA är svårare. Jag fick intyga att jag gick i skola med han-den-där Fredrik, och tullmannen frågade vad vi skulle i Mexiko och göra… När jag sa att jag ville ha testat det, viskade han leende ”Men det räckte med en gång va…?”. It’s fun cause it’s true. Jag har nog fyllt den kvoten efter en gång och känner mig nöjd. Vi firade även den mexikanska högtidsdagen Cinco de Mayo (femte maj) i Old Town. Det var en gatufest där vi dansade loss. Vi har nog aldrig blivit så utstirrade; en svensk tjej kom fram och sa att vi måste vara svenskar, flera kommenterade att vi inte kunde var ”from around here”, alla tittade märkligt på oss, och bara ett fåtal vågade gå fram och dansa lite med oss. Det är roligt att vi kan dansa loss, och ju mer man vänjer sig vid att vara outsider, desto mindre bryr man sig om det, vilket i sin tur förstärker ens beteende. Jag är ganska nöjd med att vara svensk, trots allt. Efter Mexiko gick jag, Fredrik och Ida på Fleet Foxes downtown. Det har varit slutsålt länge, men vi gick dit och testade och lyckades få ”skrymmande” biljetter. Eller, biljetterna var inte skrymmande, men det kunde vara svårt att se pga instrument och högtalare på scen. Så var det, jag såg bara 3 i bandet, men vi satt långt fram på sidan och såg därför sångaren väldigt tydligt. Det var väldigt bra, väldigt stämningsfullt. Det vägde nästan upp för den uteblivna Coachella-upplevelsen… Vi hade en utekväll downtown också för ett tag sen. Jag såg att jag lagt upp en del bilder från kvällen i förra inlägget men inte skrivit om det. VanishSD, en klubb där vår vän Luke DJ:ade. Det var tyvärr ett sliskigt ställe. För att väga upp försökte vi dansa ännu galnare. Det resulterade i tveksamma bilder på oss på deras hemsida där Fredrik lyfter upp mig och ja, jag har kjol på mig dagen till ära. Det är sådana bilder som händer, i fyllan och villan. Klubb nummer 2 för kvällen var Ivy, ett fancy ställe med trevåningar. En trevlig rooftop och en bottenvåning där en DJ från New York spelade och vi fick tillträde till VIP-sektionen för att Blair kände nån som kände DJ:n. Så funkar det.

I övrigt har jag umgåtts mycket med Blair. Tisdagstaco, grillkväll, shoppingdag. Jag har nya glasögon. Nördigt runda. Tyvärr känns det som att jag fått en för stark prescription, så jag måste tillbaks och kolla upp det. Men annars tror jag att jag trivs rätt bra med dem. Kanske ska skaffa ett par till att byta med dock, får se. Jag har shoppat en dyr blus från underbara Urban Outfitters, och igår beställde jag en dyr axelremsväska från ebay (hemma var tradera min drog, så jag tänkte att jag får prova ebay nu i slutet, tidigare hade varit för farligt). Det är ju extra intressant att jag shoppar loss nu när jag inte alls har råd. Eller borde. Jag har nämligen nyss bokat hembiljett (återkommer 22a juli!), och gjort en preliminär resbudget för mina och Noras sex veckors runtresande: kan uppgå till 50 000. Men vi ska göra allt i vår makt för att det inte gör det, jag vill inte riktigt bli bankrutt. Har aldrig varit det, har alltid försökt jobba ihop till en trygg buffert. Jag ska troligen inte alls jobba i sommar, så det vore skönt med lite pengar kvar.

Imorgon ska jag och Simon skriva upp. Jepp, vi ska ta körkort här. Det behöver man egentligen efter 3 månader (sen blir det svenska ogiltigt), så nu äntligen ska vi försöka ta tag i det. Spännande. Do not tailgate! (ligg inte och tryck tätt bakom bilen framför dig) och annat har jag fått lära mig. Det står att man behöver ca en timme att nyktra till per drink man tagit, som grundregel. Better still, someone who has not been drinking should drive, lade de till. 0,08 promille är gränsen här, annars blir det tal om DUI (Driving Under Influence). Jag har haft min sista Death, loss, and grief-lektion. Det var inte så sorgligt. Ska fortfarande lämna in min begravningsdesign dock. Igår hade vi sista Existentiella lektionen. Lite sorgligare. Fredrik och jag fick en bild med vår mysiga hippielärarinna Dr Marcy Witkin-Lupo. Det känns rätt. Jag ska beställa hennes bok, tänkte jag. Det blir spännande att läsa den nu när man har en relation till henne. Jag har en sista multikulturell lektion kvar. Och en sista terapilektion. Jag skickade första maj-videon som jag länkade till i förra inlägget till min lärare i kulturklassen eftersom vi pratat om just det: att amerikaner inte firar första maj. Hennes svar: ”Hanna. I absolutely love this. Especially the littering scene, I was cracking up so hard! Thanks for sharing!”

Familjära San Diego

This slideshow requires JavaScript.

Jag får börja med att ursäkta fördröjningen på blogginlägget. Jag har haft två fullbokade veckor med besök först av bror, sedan av föräldrar. Det har varit väldigt trevligt, men jag har bortprioriterat skola samt mina vänner här, vilket jag nu har börjat ta igen. David och jag tog det mest rätt lugnt. Vi gjorde några utflykter, hängde med Fredrik och Simon och festade en del. Han var här under 4/20, cannabis-dagen, då folk på stan faktiskt går runt och säger ”Happy 4/20!” till varandra och doften av marijuana är mer utspridd än någonsin. När det händer inser man att kulturen skiljer sig ordentligt från den svenska. Med mamma och pappa blev det såklart en del restaurangbesök, samt SeaWorld (stingrockor är häftiga! Späckhuggare och delfiner är fina!), min skola, Palomar Observatory samt ett besök hos en klasskamrat till mig: Stacy, som bor i Fallbrook och har flera hektar med fruktträd. Vi fick lära oss att plocka avokado från träd med ett särskilt redskap, och jag fick med mig en massa frukt hem, citrusfrukter, avokado och min favoritfrukt hittills, en jag aldrig tidigare smakat: Cherimoya/kiriomja (grön frukt som ligger i en hand på en av mina bilder). Jag kan varmt rekommendera den.

Familiar San Diego. Jag känner denna stad så väl nu. Att lämna blir som en förlust som jag kommer att sörja. Jag har bara rummet i huset kvar maj ut och sen ska jag bo hos nån vän tills Nora kommer och vi ska påbörja vår långa (och dyra!) resa. Nästa tisdag är min sista skoldag, men jag har fortfarande några final papers som ska in runt den 17:e maj. Allt är under kontroll, jag kommer att ha en del att göra men hinner ändå njuta av den sista tiden. Värmen har verkligen kommit hit nu. 30 grader ungefär. Fredrik och jag blev scammade på Coachella-biljetterna. Hejdå 2000 kronor och en utebliven upplevelse. Biljetten vi fixade till Blair gjorde att hon vann VIP och såg Paul McCartney dansa med Usher, Paris Hilton… Men jag ska inte gräma mig över det mer. Fredrik och jag tröstade genom att gå på Dragshow. Haha.

Simon och jag firade Valborg tillsammans med folk från Svenska Handelskammaren här. Först var det i Mission Point, barnfamiljer och ungdomar som samlades vid tänd brasa och sjöng Idas sommarvisa. Det fanns korv och svenskt godis till salu. På kvällen var vi med på en Pubcrawl i Mission Beach tillsammans med svenskar och en del icke-svenskar. Det var ingen höjdare. Faktiskt var det lite tragiskt, som att vara tillbaka på Lunds nation en dålig utekväll. Juckande killar på dansgolvet, dålig musik, svenska språket överallt. Jag är glad att vi inte umgåtts med svenskar denna terminen (förutom varandra förstås!) för det finns en poäng med att försöka insupa lite av kulturen man kommit till. Samtidigt är det slående hur snygga svenska människor är. Den generella svensken ser bättre ut än den generella amerikanen (med vissa undantag såklart). Både enligt våra preferenser, samt enligt ryktet vi svenskar har här. Smala, välklädda och vackra. I multikulturella klassen frågade läraren vad amerikaners intryck av europeiska killar är (och tillade ”Fasten your seatbelt, Hanna”) och svaren var: too short shorts, red pants, speedos, mama’s boys…

Usama bin Laden död. Det firas på gatorna. Inte här visserligen. Jag kan förstå det på ett sätt och det är klart skönt att få fast en eftersökt kriminell person. Men den lyckan, som om allt ont nu vore över och alla krig slut, förstår jag inte. Ett tänkvärt citat: ” “Joyfully celebrating the killing of a killer who joyfully celebrated killing carries an irony that I hope will not be lost on us. Are we learning anything, or simply spinning harder in the cycle of violence?” “

Ni har väl sett Obama roasts Donald Trump? Om inte så måste ni det: http://www.youtube.com/watch?v=SDhpa05955Y&feature=fvst. Han är så fantastisk, den. MR. PRESIDENT!

Vi firade första maj här i USA. Eller Simon, f.d. SSU-ordförande i Blekinge, gjorde det. Det gick sådär: http://www.youtube.com/watch?v=vZ9ygFD5Drg

Vi var på en intressant föreläsning i skolan om transgender families. 4 personer (både MaleToFemale och FTM) berättade sina historier och vi fick tips på hur vi som terapeuter kan jobba med transpersoner. I existentiella psykologin har jag lämnat in massor av slutgiltiga uppgifter och de jag fått tillbaka har det gått mycket bra på. Jag, Fredrik och Channa hade även en muntlig redovisning av vår gatuintervju. Vi frågade 14 olika personer om deras syn på livet och dess mening, döden, religion, ev. efterliv. Sen gjorde vi en lek (i stil med Family Feud) med klassen då de var i två lag och fick trycka på en knapp när de ville svara. Vi ställde samma frågor som på stan och de fick gissa det vanligaste svaret. Living life to the fullest och family gav mening. 8 av 14 var religiösa, 3 spirituella, 3 ateister. Jag undrar hur representativt det är för USA i stort. Förmodligen ganska överensstämmande. Som svar på frågan vad de skulle ändra om de kunde göra om något i sitt liv var det vanligaste karriärval, men många hade inte velat ändra något alls, och en man sa ”I wouldn’t have taken that first drink.” I dödskursen håller jag just nu på att designa min egen begravning. Vill jag bli kremerad? Vill jag ha en kyrklig ceremoni? Vilka låtar vill jag ska spelas? Svåra frågor. Denna termin tvingar en att konfrontera sin dödsångest, det är en sak som är säker…

Ett inte-så-mediokert Spring break

This slideshow requires JavaScript.

In the streets of San Francisco
Gentle people with flowers in their hair
All across the nation,
such a strange vibration
People in motion
There’s a whole generation,
with a new explanation
People in motion, people in motion

Jag är nu hemkommen efter en dryg vecka i norra Kalifornien i goda vänners lag. Den svenska trion “gjorde” San Francisco, Oakland, Berkeley, Stanford, Yosemite National Park… Jag ska berätta lite om detta fantastiska lov, som inte alls blev mediokert.

Vi hyrde en bil från Hertz (tack Kate!) och åkte norrut med stopp hos våra landlords i Newport (fancy!) och i Long Beach. Efter 12 timmar (due to traffic, etc) anlände vi i Oakland på ett hippt uteställe där vår couchsurfing-host Chelsea nyss hade spelat med sitt band. Hon var supertrevlig och vi blev direkt imponerade av den annorlunda “crowden” i jämförelse med San Diego. Mycket mer vår typ av människor. Kulturell mångfald, hippa människor med stil, musikintresse och hela stadens “vibe” kändes intressant. Vi bodde hos Chelsea i centrala SF i två nätter. Första dagen gick vi till Golden Gate Park och mötte upp Milan, Andre och Nathanael. En eftermiddag med sol, jonglering och gratispizza (det finns goda människor där ute)! Sen körde vi över Golden Gate-bron vilket kändes stort. Det blev en mysig promenad halvvägs över den med många foton tagna och ivrigt studerande av skylten vid nödtelefonen “There is hope. Make the call”. För er som inte visste det så är Golden Gate-bron den mest populära platsen att begå självmord. Cirka 30 personer per år (svårt att mäta förstås) hoppar från den och bron är 70 meter hög. Vacker och pampig är den! Samma kväll åt vi denna terminens godaste måltid (jag tror att jag vågar tala för oss alla tre) på en Eritreansk restaurang. Dag två spenderade vi med Chelsea, tittade på hennes pojkväns fotbollsmatch med efterföljande reggaefest. Sen begav vi oss till Berkeley! Berkeley är en mysig stad som delar vissa drag med Lund. Vi åt indiskt och mötte sedan upp John som studerar där och fick en rundtur. Därefter träffade vi vår Berkeley-host: Justin. Han var välkomnande och vi gick ut ett gäng och åt middag samt sjöng Karaoke.

Sedan var det dags för mig, Fredrik och Mari (Fredriks vän från San Diego, som nu flyttat till San Francisco) att åka på vårt naturäventyr. Vi begav oss således till Yosemite National Park och spenderade en natt där, i minusgrader, i tält. Det var svinkallt! Men dagen efter gjorde vi en lång vandring halvvägs upp på Half Dome och fick se vackra vattenfall, double rainbow (om ni inte sett det kända klippet från Yosemite än: http://www.youtube.com/watch?v=OQSNhk5ICTI), squirrels & deers men inga björnar. Vi klättrade i branta snötäckta berg, men det var värt det, för jag har nog aldrig sett några liknande vidder. Möjligen i Nya Zeeland då. Så min bucketlist innehåller fortfarande vad Britta Persson sjunger. I wanna meet a bear before I die. Och det är något visst med sommarsnö. Innan vi kom iväg till Yosemite hade vi ett otroligt strul. Vi körde Mari till lägenheten där hon bor, men hon hade inga nycklar och hennes rumskamrat var borta. Följaktligen körde vi till hans jobb, hon gjorde en kopia, och när vi kom tillbaks funkade inte nyckeln. Vi försökte hoppa in genom ett fönster med då kom hennes landlord och det blev ett väldigt väsen. Slutade med att Mari fick göra hela vandringen i sina Vans.

Tillbaks från snö och kyla till vindiga San Francisco. Jag ÄLSKAR staden, min favorit i USA hittills, men jag saknade verkligen San Diego-vädret. Efter Yosemite bodde vi på hostlet Pacific Tradewinds i San Francisco. Vi blev väl mottagna av trevliga managern James, Anna , australiensarna, Moritz och alla andra härliga människor som bodde där. Slutade med att vi förlängde vår vistelse flera nätter i rad… Vi umgicks en del med de andra boende och utforskade SF. Haight-Ashbury, The Castro, Mission District. Vi lyckades parkera vår bil på de enda (?) gatorna med gratis parkering i hela SF och åkte istället kollektivtrafik genom de branta backarna som staden är uppbyggd på. Vi gick förbi en soptunna och hittade en gitarr! Väl omstämd fungerar den bra och jag är så glad att vi “är med gitarr”. Couchsurfingmöte på en thairestaurang och ett besök på Alcatraz var andra saker vi hann med. En omöjlig sak hände när Fredrik skulle sälja sin Bright Eyes-biljett till en kille. De var i ett kuvert, han visade killen biljetterna, de tog i hand och utbytte pengar. När killen gått några meter vände han och sa “De är inte här”. Biljetterna hade försvunnit ur kuvertet. Det var en väldigt vindig dag och situationen var hopplös. Hur gör man? Kan man lita på honom? Kan han ens ha gömt dem? Vad är oddsen för att de ska försvinna under några minuter? Vem ska betala denna soppa? Vi letade en timme efter dem, sen delade de på pengarna. Fredrik förlorade halva kostnaden, precis som killen gjorde. Ingen får gå på konserten? Så jäkla sjukt. Därefter åkte vi till Palo Alto och Stanford! Det var pampigt där också och vi letade indirekt efter Dr. Yalom eller Zimbardo. Ingen där. Vi skulle ha couchsurfat hos en 50-årig man men fick dåliga vibbar och åkte tillbaks till Mission där vi lyckades få bo hos ett intressant par. En 19-årig amerikanska samt en 40-ish italienare. Men de var trevliga och vi åkte tillsammans till Sausalito, ett litet samhälle med vacker utsikt över Golden Gate. Hela vistelsen avslutades i JapanTown där vi precis missat en festival med att äta Etiopisk mat. Afrikansk mat är det nya svarta, som man säger… Vi körde hem under natten och hade intressanta samtal. Tack vare den lättare trafiken tog det bara 9 timmar.

Det var hektiskt att komma tillbaka. Jag var tvungen att skriva mitt utkast till mitt final paper i multikulturella klassen, i APA-format. Usch. Men jag lyckades lämna in ett någotsånär utkast. Fredrik och jag har beställt biljetter till Coachella via craigslist och vi väntar varje minut ivrigt på hemleverans. Eller så har vi blivit ordentligt scammed… Igår var jag på tacotuesday, med Michael som äntligen fyllt 21. Ikväll ska vi downtown för ett grupparbete och sen på Dubstep-party. Kvällen innan vi åkte till San Francisco är också nämnvärd. Vi festade med Blair & Emma i North Park. Vi tog mediokra bilder och lovade dem att göra San Francisco så mediokert som möjligt. Det gick sådär. När vi stannade till mitt på gatan med bilen för att släppa av Emma, satte polisbilen på strålkastarna och sa i megafonen “Keep on moving!”. Det är min närmsta encounter med polis i trafiken någonsin. Spännande.

San Francisco. Jag saknar dig redan. Du har så mycket att ge. Du får en att känna sig hemma med en gång. Trots ditt instabila väder får du en att vilja stanna kvar. Jag längtar tills jag återvänder dit i juni med Nora. Lite som Hello Saferide sjunger.

Time to take your sweetheart by the hand and lead him to the Promised Land
The only place in North America not destroyed by the government
San Francisco! You’re going
San Francisco! We’re going
Don’t you know you’ll never ever want to turn back